Vi pysslar på här hemma. Bakar, klipper och klistrar, och planerar inför lördag. Då ska den finaste av bebis döpas. Vi ska samla familj och vänner för en fantastiskt fin liten fest.

Det är så mysigt att få ordna och fixa inför helgen. Riktigt få pyssla in mig i allt litet och stort, med sax, papper, lim, glitter, pennor, foto och allt annat mys. Jag älskar att få göra fint i sådana här sammanhang – och det finaste av allt, när det är till barnen 💙

Ni ska få se allt sedan, efter lördag. Nu ska jag försöka hinna med att få allt klart i tid. Och samtidigt njuta av att det är kul och ska bli väldigt fint att få fira lill-killen en hel dag.

Att få tillbringa lite tid ute i solen. Vilken lycka! Tanka lite energi och drömma om kommande värme och vår. Med en kaffe på trappan och en stunds läsning, medan några barn springer av sig lite energi på den bruna gräsmattan.

Här hemma har vi nämligen sjukstuga. De stora barnen har en riktig omgång av influensa, och allt jag önskar är att vi andra håller oss friska och att ungarna kryar på sig till helgen. För då är det dop för vår minste familjemedlem. Och det vill vi inte missa!

Jag gör väldigt lite för enbart min egen skull. Och det är mest av egen vilja det är så, jag tycker om att göra saker för andra och jag mår själv bra av det.

Men, i går gjorde en sak som enbart var för min egen skull. Eller, ja egentligen så är den ju i sekundärt läge även till för övriga familjen men fokus var på mig själv – just där och då.

Jag tog med mig lill-killen till mormor och morfar. Satte in honom i värmen och snodde själv på mig pjäxor och skidor. För några varv på gärdet bakom ladugården. Första varvet är alltid lite tungt och segt (när man får spåra upp själv) men sedan går det finemang.

Som jag njöt den där halvtimmen. Frisk luft, tystnad, lite fysisk aktivitet, vacker natur, tid att tänka egna tankar och bra glid under fötterna. Ljuvligt!

Att sedan komma hem igen fylld av positivitet och glädje det gynnar ju även övriga familjen. Win-win för oss alla! Och även mannen i familjen tillsammans med stora lillebror hade fått sig ett gympapass tillsammans.

En vecka till att lägga till hjärtat. Minnen och upplevelser.

Vädret har gått lite upp och ner i veckan. Så våra promenader har varierat från sol och vårkänslor, till regn, storm, vinter och kyla… Allt på en bräde och jag är lika tacksam för alla typer av väder. Känner tacksamhet för allt och blir lycklig efter varje runda – vare sig vi kommer in med tidiga kinder, blöta fötter eller stannar kvar på trappen för ännu en kopp kaffe.

En del dagar låg isen tunn på vattenpölarna. Perfekt för att krasa sönder med cykel eller skor, och roligt med alla knaster och ljud för små öron.

Vi har letat små lökskott i solsken i nya landet och titta till så att de inte äts upp av rådjur och harar. Testade i höstas att gräva upp ett land och peta ner lite olika lökar. Hoppas det här till våren fylls av tulpaner och påskliljor, sedan pärlhyacinter och scilla.

I helgen hann vi med både att vila oss, ta en liten tur till pulkabacken och även småfixa hemma med än det ena än det andra. Och jag fick lite egen härlig tid i skidspåret. Så nu kan vi ladda för en fullspäckad vecka framöver.

Jag önskar mig; sol och kaffe på trappan, någon liten sovmorgon, tid för lite pyssel kring lillekillens dop som närmar sig.

Missförstå mig rätt nu. Självklart gör jag allt för mina barn. Vad jag vill skriva om är just att inte kunna eller ens vilja tillgodo se allt.

I hjärtat vill jag självklart att alla deras drömmar, önskningar och viljor ska slå in. I verkligheten fungerar det inte alltid så. Jag kan inte alltid göra det de vill, köpa det de vill, ändra det de vill… Även om jag i hjärtat vill göra allt detta – just för att det skaver i mammahjärtat att se dem ledsna, besvikna, ångra sig eller gråta.

Något jag insett, ju mer jag tänkt på det, är att jag inte kanske ens ska. Jag har funderat mycket på just detta. Det gör ont i mig varje gång jag ser och känner deras besvikelse över något, jag vill ordna upp det direkt – så att allt blir bra igen. Men, egentligen är det kanske inte bästa sättet att hantera deras besvikelse/sorg/ilska på? För vardagen består ju just av dessa tillfällen lite nu och då genom hela livet.

Och hur kan man bli bättre rustad för att klara av besvikelse/sorg/ilska/att saker inte blir som man vill eller tänkt sig… Inte nödvändigtvis genom att alltid lösa det eller ha någon som löser det åt en eller någon som ser till att dessa tillfällen aldrig sker. Hänger ni med?

Ett sätt skulle kunna vara att lära dem (och mig) hur man står kvar i besvikelsen/sorgen och låter den få ta plats. För att sedan känna att det ordnar sig ändå, på ett annat sätt. Ibland kanske till och med på ett bättre sätt, eller att det inte var så farligt att missa/gå miste om.

Ihop med detta har jag insett att jag själv behöver öva mig i att det är okej att inte alltid kunna (eller vilja) göra allt för barnen. Att det räcker mer än väl, att räcka till, och att det kanske till och med är det allra finaste jag kan ge dem. Finnas där för dem – alltid. Men inte alltid ge dem allt. Utan stå kvar och stötta när besvikelse/sorg/ilska kommer, och låta det ta plats och kännas av.

Och någon gång, då och då, också visa att min önskan och vilja också behöver få ta plats/ slå in. Ibland kanske på ”bekostnad” av deras önskan. Det handlar om att kunna göra saker för andra, sätta andra framför sina egna önskemål – en annan fin egenskap. Det får jag skriva om en annan gång, annars blir det här alldeles för mycket att läsa ❤️

Det bästa! Älskar att vara (kunna få vara) hemma med barnen. Att få vara den som väcker alla på morgonen, packar skolväskor till skolbarnen, bakar bullar en måndag kring lunch med busiga småsyskon, plåstrat om och lyssnar, får ta del av alla tankar hos en 2,5-,åring, kunna hämta direkt efter skolans slut och bjuda på mellanmål med hemlagade frallor och köpta riskakor. Jag älskar det.

Att få tid tillsammans med ungarna, att få vara delaktig i deras uppväxt, få se varje litet framsteg, få finnas där och stötta, lyssna, prata och krama. Få blåsa på varje litet skrubbsår, få hjälpas åt med att knyta rosetter, få visa hur man laddar kaffebryggaren och ta del av energin i att äntligen kunna skala morötter eller kicka boll i timtal eller lyssna till alla egenskaper som Pokemons kan ha. Jag älskar det.

Vill aldrig byta bort den här tiden i livet. Det finaste jag vet. Det raraste jag har. Att få finnas där för dem – så mycket jag bara orkar och kan. Jag älskar dem ❤️

Och jag älskar att jag får chansen och förmånen att få finnas där för dem så mycket. Det är en stor del av min dröm om livet, och jag är så tacksam för att få förverkliga den.

Idag blir han 6 månader. Världens godaste bebis och mitt hjärtas minsta solstråle. Han som är helt självklar i familjen, som har sin plats där i barnaskaran, som alla älskar oavkortat och fullkomligt. Hela familjens lilla kärleksunge. Idag firar han ett halvår här på jorden. Lyllos oss!

Och vi andra, ja vi firade dagen med semla. Först hos mormor och morfar, och sedan hemma med jobbpappan.

Vilken dag va! Hjärtesnörp och lycka i bröstet. Vad lyckligt lottad jag är – min familj, det viktigaste, finaste och bästa i livet ❤️

Sportlov vänner. Även om vädret här nere inte riktigt lever upp till vad jag förknippar och önskar av just ”sportlov”. Vi gjorde det bästa av veckan och maxade myset och tid tillsammans.

Fika i trädgården, cykelpromenader, långa sovmorgnar, lunch i stan med skolbarnen och mormor, firat födelsedagsbarnen lite till, skridskotur på bandyplan och filmkvällar…

Jag tror att vi alla njutit av ledigheten. Och plus att även mannen i huset varit lite extra ledig tillsammans med oss ❤️

Jag önskar mig; lite mer vardag igen (hur mycket jag än älskar lov, så är vardag och rutiner skönt), att tiden ändå går fort till nästa lediga tid tillsammans, mer sol och vårvinter.

Här kommer en liten uppdatering av vår sista officiella sportlovsdag, för i morgon är det lördag och då är ju de riktiga sportlovsdagarna slut … Som vi njutit! Önskar vi haft fler dagar tillsammans 💙 älskar att vara hemma och umgås med barnen och hela familjen – min familj!

Idag startade vi med skridskor på bandyplan, tillsammans mormor, och en massa kaffe och varm choklad. Sedan blev det hemma-spa och värmebad och som avslutning fredagsmys med traditionell taco och med alla ljus tända 🕯️

TACK! För att få dela livet med de här fantastiska människorna.

Så vill jag tänka på livet, och min vardag. Som att den är perfekt för mig och min familj – för oss, även om den inte är perfekt i någon annans ögon. Även om vardagen och livet även för oss ibland är rörigt, ledsamt, stökigt… Så är det perfekt operfekt för just oss, det där röriga, stressiga, stökiga är liksom en del av det hela. En del som behöver få finnas med för att de där andra delarna ska kunna finnas – glädjen, lyckan, värmen i bröstet, skratten, kärleken. Och ja, det finns en del operfekta saker jag gärna skulle vara utan såklart, men de måste kanske finnas där ändå…

Och vem vill att allt ska vara bäst hela tiden? Perfekt?