Att inte kunna göra allt för barnen… Eller vilja…

Missförstå mig rätt nu. Självklart gör jag allt för mina barn. Vad jag vill skriva om är just att inte kunna eller ens vilja tillgodo se allt.

I hjärtat vill jag självklart att alla deras drömmar, önskningar och viljor ska slå in. I verkligheten fungerar det inte alltid så. Jag kan inte alltid göra det de vill, köpa det de vill, ändra det de vill… Även om jag i hjärtat vill göra allt detta – just för att det skaver i mammahjärtat att se dem ledsna, besvikna, ångra sig eller gråta.

Något jag insett, ju mer jag tänkt på det, är att jag inte kanske ens ska. Jag har funderat mycket på just detta. Det gör ont i mig varje gång jag ser och känner deras besvikelse över något, jag vill ordna upp det direkt – så att allt blir bra igen. Men, egentligen är det kanske inte bästa sättet att hantera deras besvikelse/sorg/ilska på? För vardagen består ju just av dessa tillfällen lite nu och då genom hela livet.

Och hur kan man bli bättre rustad för att klara av besvikelse/sorg/ilska/att saker inte blir som man vill eller tänkt sig… Inte nödvändigtvis genom att alltid lösa det eller ha någon som löser det åt en eller någon som ser till att dessa tillfällen aldrig sker. Hänger ni med?

Ett sätt skulle kunna vara att lära dem (och mig) hur man står kvar i besvikelsen/sorgen och låter den få ta plats. För att sedan känna att det ordnar sig ändå, på ett annat sätt. Ibland kanske till och med på ett bättre sätt, eller att det inte var så farligt att missa/gå miste om.

Ihop med detta har jag insett att jag själv behöver öva mig i att det är okej att inte alltid kunna (eller vilja) göra allt för barnen. Att det räcker mer än väl, att räcka till, och att det kanske till och med är det allra finaste jag kan ge dem. Finnas där för dem – alltid. Men inte alltid ge dem allt. Utan stå kvar och stötta när besvikelse/sorg/ilska kommer, och låta det ta plats och kännas av.

Och någon gång, då och då, också visa att min önskan och vilja också behöver få ta plats/ slå in. Ibland kanske på ”bekostnad” av deras önskan. Det handlar om att kunna göra saker för andra, sätta andra framför sina egna önskemål – en annan fin egenskap. Det får jag skriva om en annan gång, annars blir det här alldeles för mycket att läsa ❤️